Skidåkning i Härjedalen

Efter förra julen var jag i Vemdalen och åkte skidor med Eric, Linda och hennes syster Anna. Även i år så hade lillebror hyrt en stuga i Björnrike under julledigheten. Kanske håller det på att bli en tradition… I år blev vi, med Ellen och mig, sju stycken som åkte till Härjedalen för att få lite utförsåkning. Söndag och torsdag var resdagar men däremellan han vi med tre dagar i pisterna.
Vi började, på måndagen, i Björnrike. Här var pisterna välpreparerade, snön härlig, solen sken och temperaturen låg på minus tio grader. I denna härlighet åkte vi skidor till solen gick ner.
På tisdagen tog vi bilarna till Vemdalsskalet för att åka där. Temperaturen hade nu krupit ner till minus nitton grader och redan efter några åk kände vi oss lite frusna så jag och Ellen gick in och värmde oss en stund nere i grillstugan. När vi åkt ytterligare en stund mötte vi upp de andra på toppen vid Hovdestugan där vi åt lunch. Tyvärr blev jag här av med min yllemössa :-( Men jag hade med mig en annan tunn mössa som gick att ha under hjälmen. När liftarna stängde så gick vi på ”after ski” på Högfjällshotellet.
På onsdagen hade det blivet ännu kallare, ca -25 grader, så vi bestämde oss för att stanna i Björnriket och åka nära stugan om någon ville gå hem och värma sig. Efter några turer så sa Eric att Linda och Jonas frös och ville fika vid Brasseriet. Väl där hörde vi att de inte alls hade sagt att de frös och ville fika, så jävla typiskt Eric… Nåja, det var ju i alla fall gott med lite varmchoklad. Och Eric fick springa en stund i shopen. Efter några timmars åkning återvände vi till Brasseriet för att äta lunch. När liftarna stängt så återvände faktiskt jag, Ellen och Jonas hit ännu en gång för lite After Ski. Jämfört med after skin på Högfjällshotellet får nog denna klassas som lite mognare. Men efter någon öl, när det var dags att åka sista biten ner till Björnriket så fick jag lite ”Crazy kangaroo”-känsla från St. Anton där After Skin var en bit upp i backen.
Ellen som, redan i början av veckan, tyckte att det var lite kallt frågade: -”Kan jag inte få låna din den där, öh den där, ööh den där som nästan heter som det där utländska godiset…” Jag svarade att jag inte viste vad hon menade. Men då kom hon på det, Baklava! Naturligtvis fick hon låna min balaklava. Men hur 17 kan hon veta vad baklava är? Jag hade nog inte vetat det om jag inte hade blivet bjuden på det av en kollega. Jag har ju iofs inte varet i Turkiet som hon har. Fast själv skulle jag nog snarare kalla baklava för ett bakverk än godis. Om någon blev sugen på denna turkiska efterrätt så hittar ni recept på följande länk: http://www.recept.nu/1.276735/leila_lindholm/kakor_tartor/leilas_baklava