Premiärtur för Ellen på långfärsdsskridskor

I julklapp gav jag Ellen ett par långfärdsskridskor, inte bara för att det är min passion utan faktiskt för att hon själv hade önskat sig det. Sedan dess har vi längtat och drömt om att få komma ut på spegelblanka isar. Men efter julen har varenda sjö i Mälardalen varit snötäckta, så det har just stannat vid längtan och drömmar. Men i helgen kom vi äntligen ut på premiärturen, inte på något spegelblank salsgolv utan på den plogade banan i Björnösundet. Tyvärr var isen skrovlig med en massa sprickor så vi nöjde oss efter ca 4 km åkning. Kanske inte så långt men det är en börja.

Traditioner...

Någon lär ha sagt en gång ingen gång, två gånger en vana. Men när blir det egentligen en tradition?
Idag är det tjugondag Knut och då ska, ju enligt svensk tradition, julen dansas ut. Det är en tradition som även finns i Finland och vissa delar av Norge. I övriga världen tar julhelgen slut i och med trettondag jul.
Namnet tjugondag Knut kommer ifrån Knut Lavard som mördades efter att julefriden var över den 6 januari 1134. Mördaren var hans egen bror som ville ta över den danska kronan efter deras far, Kung Nils.
Knut blev senare helgonförklarad och hans dödsdag den 7 januari infördes i almanackan under medeltiden. I Danmark är denna dag fortfarande Knutsdagen medan den i Sverige flyttades till den 13 januari för ca trehundra år sedan.
Undrar just om de som flyttade namnsdagen, Knut, från den 7 till den 13 förstod att de även flyttade avslutet på julen?
Men nog om detta och tillbaka till frågan om när något blir en tradition. För fem år sedan när jag skulle klä granen upptäckte jag att jag inte hade någon julstjärna att sätta i toppen på den. Lite på skoj satte jag då en ölburk i toppen och Ellen, som då var fem år, bara blängde på den. Som av en slump så fick året där på en stjärna och jag hade dessutom köpt en själv. Så där stod jag med två stjärnor, men för Ellen hade det blivet en tradition att ha en ölburk i toppen av granen, så det är inte tal om att sätt upp en stjärna här inte…men men nu är julen i alla fall över även här.

Skidåkning i Härjedalen

Efter förra julen var jag i Vemdalen och åkte skidor med Eric, Linda och hennes syster Anna. Även i år så hade lillebror hyrt en stuga i Björnrike under julledigheten. Kanske håller det på att bli en tradition… I år blev vi, med Ellen och mig, sju stycken som åkte till Härjedalen för att få lite utförsåkning. Söndag och torsdag var resdagar men däremellan han vi med tre dagar i pisterna.
Vi började, på måndagen, i Björnrike. Här var pisterna välpreparerade, snön härlig, solen sken och temperaturen låg på minus tio grader. I denna härlighet åkte vi skidor till solen gick ner.
På tisdagen tog vi bilarna till Vemdalsskalet för att åka där. Temperaturen hade nu krupit ner till minus nitton grader och redan efter några åk kände vi oss lite frusna så jag och Ellen gick in och värmde oss en stund nere i grillstugan. När vi åkt ytterligare en stund mötte vi upp de andra på toppen vid Hovdestugan där vi åt lunch. Tyvärr blev jag här av med min yllemössa :-( Men jag hade med mig en annan tunn mössa som gick att ha under hjälmen. När liftarna stängde så gick vi på ”after ski” på Högfjällshotellet.
På onsdagen hade det blivet ännu kallare, ca -25 grader, så vi bestämde oss för att stanna i Björnriket och åka nära stugan om någon ville gå hem och värma sig. Efter några turer så sa Eric att Linda och Jonas frös och ville fika vid Brasseriet. Väl där hörde vi att de inte alls hade sagt att de frös och ville fika, så jävla typiskt Eric… Nåja, det var ju i alla fall gott med lite varmchoklad. Och Eric fick springa en stund i shopen. Efter några timmars åkning återvände vi till Brasseriet för att äta lunch. När liftarna stängt så återvände faktiskt jag, Ellen och Jonas hit ännu en gång för lite After Ski. Jämfört med after skin på Högfjällshotellet får nog denna klassas som lite mognare. Men efter någon öl, när det var dags att åka sista biten ner till Björnriket så fick jag lite ”Crazy kangaroo”-känsla från St. Anton där After Skin var en bit upp i backen.
Ellen som, redan i början av veckan, tyckte att det var lite kallt frågade: -”Kan jag inte få låna din den där, öh den där, ööh den där som nästan heter som det där utländska godiset…” Jag svarade att jag inte viste vad hon menade. Men då kom hon på det, Baklava! Naturligtvis fick hon låna min balaklava. Men hur 17 kan hon veta vad baklava är? Jag hade nog inte vetat det om jag inte hade blivet bjuden på det av en kollega. Jag har ju iofs inte varet i Turkiet som hon har. Fast själv skulle jag nog snarare kalla baklava för ett bakverk än godis. Om någon blev sugen på denna turkiska efterrätt så hittar ni recept på följande länk: http://www.recept.nu/1.276735/leila_lindholm/kakor_tartor/leilas_baklava