Påskpaddling i Stendörren

Vid fint påskväder hade jag och Erik pratat om att paddla några dagar i skärgården, och jag kan nog inte minnas att vädret varit bättre någon Påsk. Så jag hämtade Erik tidigt på Påskafton för att åka till Stendörrens naturreservat. Väl framme lastades kajakerna av vid en liten brygga strax före Naturrum där bilen parkerades.
Trots det fantastiska vädret så var skärgården i princip tom på andra båtar, så vi behövde inte hålla utkik efter andra båtar när farlederna skulle korsas, vilket kändes skönt.
Vi började med att paddla förbi Naturrum och över farleden till Krampö. Här snirklade vi runt de södra öarna och skären en stund, innan vi hoppade iland för att äta lunch. På fotografiet syns utsikten mot söder, med Hävringe lotsstation i horisonten. Sämre lunchutsikt kan man ju ha.
Efter lunchen fortsatte vi sydost mot Ringsön. Hade först lite funderingar på att slå läger bortanför Hartsön men vi bestämde oss istället för att paddla runt Ringsön och hitta en tältplats med både kvällssol och morgonsol någonstans söder om Krampö.
Till slut fastnade vi för några släta hällar på Klovskär. Har tidigare tältat på två andra ställen på just denna ö men aldrig så nära havet.
I den härliga kvällssolen satt vi och pratade, klämde varsin öl, drack lite whisky och åt nötter, ölkorvar och torkat renkött. När jag satt där så undrade jag om man kan fira påsken på ett bättre sätt?
I solnedgången lagade vi och åt en god middag på färsk pasta med kyckling som sedan avslutades med ost och vin. Så här års har man ju, trots värmen, ett stort kylskåp i kajaken, så det är ju inget problem att ta med sig färskvaror.
Strax före skymningen tände vi en brasa som värmde gott när solen försvann och det blev lite kyligare. Natten blev ganska kall med några frostgrader, men med en dunsovsäck gick det inte någon nöd på en. Under natten hördes ejdrarnas karakteristiska sång a-hoo, a-hoo, a-hooo.
Vi sov ganska länge på påskdagens morgon för att sedan äta frukost i lugn och ro. Kunde inte låta bli att fotografera Erik när han städade ur tältet.
Även på påskdagen låg havet ovanligt lugnt så vi passade på att rundade några av de södra skären innan vi fortsatte till Kalklubbarna. Här paddlade vi genom den naturliga kanalen som går genom ögruppen. Sedan bar det tillbaka till Stendörren via Lilla och Stora Runnskären och Krokholmarna där lunchen intogs. Efter lunchen rundade vi Äspskär där vi såg många frilufsande människor ströva omkring. Just det att flera av dessa öar, genom hängbroarna, är tillgängliga för allmänheten gör Stendörrens naturreservat så speciellt.
Så här på våren är fågellivet väldigt aktivt, några av de arter som vi såg var: ejder, storskrake, knipa, havsörn, strandskata, knölsvan, gäss och säkert flera andra arter som jag inte känner igen.

Premiärtur 2011, Loggboken på plats.

Hade tänkt paddla till Håkanskär under senvintern men så blev det inte. Den gångna vintern har inte bjudit på några större möjligheter till paddling. Men äntligen, efter att ha plaskat runt i poolen några söndagskvällar, var det dags för utomhuspremiär idag.
Vädret denna långfredag var strålande med en klarblå himmel och endast små krusningar på vattnet. Även om det var ca 20 grader varmt i luften så var vattnet i Mälaren fortfarande kallt, så jag hade dragit på mig torrisen.
Humbla och jag startade vid tvåtiden från Björnöbron och paddla ut mot Almö-Lindö, där vi nästan blev överkörda av en av de få båtar som var ute. Vi fortsatte sedan ut till Stora Sandskär för att återföra Havspaddlarnas loggbok till sin brevlåda. Väl framme kunde jag konstatera att det var i varmaste laget med torrdräkt idag, så den åkte av när vi kom fram. Efter att loggboken var på plats satt vi och pratade i eftermiddagssolen så klockan blev ganska mycket innan vi var tillbaka i stan.
Nu ska jag packa lite saker för en helgtur till Stendörren, mer om det återkommer jag med efter helgen.

Madonna di Campiglio

Har haft lite bloggtorka ett tag, men snart drar kajaksäsongen igång och då blir det nog lite mer skrivande igen. Fram till dess får det bli lite tillbaka blickar på vinterns Alpresa.

Fotografiet i bakgrunden är taget den 17 december 1974. Texten på fotografiet ”Quando lo sci diventa storia”, på Svenska tror jag att det blir När skidåkning blev historia. Behöver jag skriva att mannen i mitten är Ingemar Stenmark. Det var nämligen då, 17 december 1974, och här i Madonna di Campiglio som Ingemar Stenmark vann sin första, av helt osannolika 86, världscupsegrar. Som Svensk blev jag nästan tårögd när jag såg detta fotografi. Själv vet jag ju att denne legend är en av världens främsta idrottsmän genom tiderna, men att en förstoring av honom sitter nedanför världscupsbacken i denna klassiska alpina ort är nästan ofattbart. Italien har ju själva haft så många fantastiska skidåkare och dessutom har det gott 37 år sedan fotografiet togs, och ändå är det han som är porträtterad här. Efter den första segern lär han ha sagt i en intervju" Jag vet ingenting om tur, bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag" Att många med mig förknippar Madonna med just Stenmark är nog inte så konstigt då han totalt vann åtta världscupstävlingar här. Nog om när skidåkning blev historia, men kunde inte låta bli att skriva några rader om detta när jag såg fotografiet. Turistgubben i förgrunden av fotografiet är faktiskt ingen japan utan bara lilla jag som stelt poserar framför monumentet.

Under vecka 11 var jag och min kompis Johan i Madonna di Campiglio för att åka skidor. Det har varit en ganska snöfattig vinter i Alperna men i Madonna, som är ett av de snösäkraste ställena i Alperna, var det gott om snö. Till och med i byn, som ligger på ca 1500 meters höjd, fanns det gott om snö och mer skulle det komma... Den första skiddagen, söndagen, åkte vi i Cinque Laghis & Pradologos skidsystem. Här finns de lite enklare röda backarna F.I.S 3-TRE som var himla läckra att finåka i. Här ligger också världscupsbacken Canalone Miramonti även kallad ”Stenmarks backen”, som är en av de brantaste och mest tekniskt krävande slalombackarna i världscupen. Att åka ner för denna klassiska backe var väldigt speciellt. Jag kände mig nästan lite stolt att åka här, nästan som om jag hade en anknyttning till backen. Madonna har mycket mer skidåkning än detta skidsystem att bjuda på. Större delen av måndagen tillbringade vi på andra sidan dalen i Passo Groste där de högst belägna pisterna ligger. Att ta sig upp till toppen, som ligger på 2504 meter, med gondolen tar 24 minuter. Här uppe finns några enkla blå backar som är perfekta för barnfamiljer. Men här ligger också flera härliga röda pister som vi carvade i vid ett flertal tillfällen under veckan.

Tyvärr var vädret inte det bästa under tisdag till torsdag med dimma och ihärdigtsnöande. Så under dessa dagar åkte vi lite försiktig vid Monte Spinale och Passo Groste. Men när vi kom ut från hotellet på fredagsmorgonen så var himlen klarblå och solen sken. Det blev åkning från tidig morgon tills liftarna stängde. Vi började i Monte Spinale fortsatte till Passo Groste sedan Pradolago och avslutade i Cinque Lagi med de sista åken i Stenmarks backen. Ni får ursäkta, men jag bara måste få avsluta med ytterligare två exempel på Stenis överlägsenhet. Under säsongen 1978/79 vann han med 4,06 sekunders marginal i Jasna, Tjeckoslovakien. Det är den största segermarginalen i storslalom historien. Under säsongen 1981/82 vann han med 3,16 sekunder i Kitzbühel. Det är den största segermarginalen i slalom.