Wild Eyed Boy From Freecloud

Hahaha! Har ikväll, med lite hjälp från en kär vän, lagt upp en favorit låt på min fäjsbok. Har tidigare försökt lägga in klipp från YouTube på bloggen utan att lyckas. Men styrkt av framgången så var jag bara tvungen att lära mig hur man gör det på bloggen oxå. Så här kommer en repris på bloggen:
För 40-årsedan fick David Bowie sitt stora genombrott med sången ”Space Oddity”. Den spelades ofta i samband med månlandningen. Även om jag tycker att det är en otroligt bra låt så har jag alltid älskat singelns baksida ”Wild Eyed Boy From Freecloud” som sällan spelas. Lyssna och njut!

Paddling i Luröskärgård

I helgen ledde jag en tur för Havspaddlarna i Luröskärgård. Planerandet inför denna tur började redan förra året då jag bokade kojerna i segelfartyget Gjöa och bastuflotten Mysingen på gästhärbärget Luringen.
Tidigt på lördagsmorgonen gav vi oss av från Västerås mot Ekenäs på Värmlandsnäs, där Luröskärgård börjar. Denna härliga skärgård, bestående av ca 250 öar, avslutas sedan mitt i Vänern vid Lurön ca 12 km längre söderut. Hela skärgården är naturreservat förutom större delen av Lurön. Flera av de mindre skären och holmarna är fågelskyddsområde fram till 31 juli, varför vi la turen i början av augusti.
I farleden ut från Ekenäs är det ganska mycket vass, men snart började skärgården breda ut sig i sin prakt, och vi kunde snirkla runt bland en massa skär och kobbar. När vi paddlat en stund kom vi till Korsholmen och vid dess sydvästra sida fann vi en fin liten lagun. Då det börjat kurra lite i magen bestämde vi oss för att äta lunch på några av dessa skär.

När lunchen var uppäten badades det och Sonja ville, som vanlig, visa hur duktig hon är på att rolla.
Efter mat och bad fortsatte vi söderut och nästa stopp gjordes på några låga kala skär väster om Husön, vet inte om de har några namn, möjligen tillhör de Lurseglarna.
Väl framme vid Stenstaka så installerade vi oss på Gjöa af Lurö, otroligt läckert. Gjöa af Lurö är en kopia av Roald Amundsens forskningsfartyg Gjöa, som 1903 lämnade Oslo för att finna nordvästpassagen. Med sin besättning passerade hon även den magnetiska nordpolen. I början av 70-talet kom hon tillbaka till Norge och finns nu att beskåda på sjöfartsmuseum i Oslo.
När vi bäddat våra kojer så gick vi till Mysingen som gästhärbärgets bastuflotte heter. På denna flotte finns två åttkantiga träkåtor, en med bastu och en med eldstad för grillning. Sune, som tillsammans med sin fru Marianne, driver Luringen hade då gjort upp eld i bastun, badtunnan och grillkåtan. Och Marianne hade gjort en god grillbuffé åt oss. Snacka om att komma till dukat bord :-) I den härliga kvällssolen fick vi en alldeles fantastisk kväll som jag sent ska glömma.
På söndagsmorgonen vaknade jag helt utvilad och tittade ut ur skeppsventilen som fanns i min koj och såg morgonsolen lysa upp en liten båt. Vilket härlig sätt att vakna på!
Efter att vi intagit frukost på bryggan började vi paddla runt Lurön och fortsatte sedan norrut i skärgårdens östra sida.

Vi stannade till på Vithall för att äta lunch, bada och besöka en gammal fiskebostad som nu är ett öppet museum.
Även i år frapperades jag av att det var så få fritidsbåtar i denna pärla. Det kändes nästan som om vi fick ha hela skärgården för oss själva denna helg.
De som följde med på denna tur var Birgitta, Jan, Erik, Hans, Ander och Sonja.

Kvällsfika på Stora Sandskär

Tillbaka på kontoret, tre härliga veckors semester är slut. :-( Som vanligt, efter att man inte druckit automatkaffet på flera veckor, så smakade det fruktansvärt beskt och jag funderade på varför jag överhuvudtaget dricker det. Men om några dagar har jag väl vant mig vid det igen. När första arbetsdagen väl var avverkad så bestämde jag mig för att ta en kvällstur med kajaken ut till St. Sandskär.
När man vill rensa huvudet så känns det så himla skönt att bara sätta sig i kajaken och mala på i en monoton rörelse.
Jag började paddla norr om Björnön och fortsatte sedan söderut via Almö-Lindös västra sida ner till fyren på St. Sandskärs södra spets. Konstigt nog så var det inte så många båtar ute denna fina sommarkväll. Förstår dom inte vad de går miste om?
Efter en timme var jag framme vid fyren där jag klev i land. Skrev i Havspaddlarnas loggbok, fikade, messade en vän, tog ett självporträtt med självutlösaren på kameran och njöt en stund i kvällssolen.
Funderade på vad det var för antenn som satts upp på fyren. Min lillebror vet säkert vad det är för något, så jag får väl fråga honom vid tillfälle.
Paddlade sedan tillbaka via Almö-Lindös östra sida.

Topptur till Landsberget

På den sista semesterdagen gjorde vi en toppen tur till Västmanlands högsta topp, Landsberget 217 m ö h. Ellen och jag fick sällskap av Grete och hennes pojkar, Jonathan och Erik.
På uppvägen gick vi genom en härlig ravin som jag tror heter Issjöstigen. Ravinen är full av stenblock täckta av mossa och höga träd. Några träd ligger över stigen som man får klättra över. När inlandsisen drog sig tillbaka för ca 10.000 år sedan hamnade några stenblock på varandra och bildar små grottor. Vi tog en liten genväg rakt igenom en sådan grotta.
Väl uppe på toppen fann vi ett högt utkikstorn, ett vindskydd och några eldstäder. Grete och några av barnen klättrade upp i det ganska höga utkikstornet för att se den fina utsikten över Åmänningen.
I en av eldstäderna gjorde vi upp en eld. Medan vi sedan väntade på att det skulle bli glöd så täljdes det grillspett för glatta livet. Dessa användes först till att grilla korv med, och sedan till att grilla marshmallows. Mums! Apropå något gott så fanns det massor av blåbär som vi också mumsade i oss. Men svamp var det inte så gott om.
Efter att ha fyllt på med energi så lektes det och klättrades i träd. På ner vägen tog vi den kortare men brantare stigen. Lyckligtvis var den tillräckligt lång för att vi skulle kunna ta en fikapaus med hembakad sockerkaka innan vi var tillbaka vid parkeringen.