Kebnekaise 2014-07-16 --- 2014-07-21

För två år sedan när jag besteg Kebnekaise via den östraleden var det en man med sin vuxna dotter i gruppen. Jag tänkte då att jag också skulle ta med mig min dotter upp till toppen en dag. Så i julas bestämde vi oss för att försöka nå Sydtoppen, som är Sveriges högsta punk, denna sommar. Jag förmanade Ellen att det skulle bli tufft och att hon skulle behöva träna innan vi skulle åka dit. Nu är hon ju i och för sig inte direkt otränad då hon rider sina hästar cirka två timmar varje dag men ändå. Men lite orolig blev hon nog för på annandagen, när vi firat hennes trettonde födelsedag och jag hade lagat mat hela dagen och efter att jag diskat färdigt vid åttatiden på kvällen, så sa hon ”ska vi ut och springa nu då”. Ja, hur trött jag än var så var det bara att dra på sig löparkläderna och sticka ut i spåret.
Min tanke var att vi skulle gå en guidad tur upp till toppen via den östra leden, precis som jag gjorde 2012. Dock visade det sig att åldersgränsen för nästan alla aktiviteter var 16 år. Så vi fick ändra planerna och bestämde oss för att själva ta den västra leden till Sydtoppen.
På tisdagsmorgonen tog vi flyget upp till Kiruna. Härifrån hade vi tänkt ta bussen in till in Kiruna och sedan vidare till Nikkaluokta. Men på flygplatsen stod en taxichaufför med en liten skylt att han körde till Nikkaluokta. Det visade sig bli billigare än att åka buss och vi kom fram många timmar tidigare.

Väl urstigna ur taxin började vi tejpa fötterna, sen var det bara att börja vandra. Vi hann inte ens ut på stigen innan det började regna men det gav snart med sig. Efter ca 5 km kom vi fram till Laddjujavri där vi åt en renburgare innan vi tog båten några km. Vi fortsatte sedan vår vandring mot Kebnekaises fjällstation. Väl framme vid sextiden, så checkade vi in i ett dubbelrum.
På onsdagmorgon vaknade vi av åska och regn. Då kändes det skönt att vi inte sov i tält. Vi höll oss inne på fjällstationen hela dagen och bara tog det lugnt med kortspel och bokläsning.

Vädret på torsdagen var växlande så vi packade lite mat och regnkläder i min ryggsäck och gav oss ut på en liten vandring väster om fjällstationen. Vi började med att följa den västra leden mot Kebnekaise men ganska snart vek vi av på en sydligare stig som gick ner till jättegrytorna vid Ladtjojåhka. Några riktigt stora grytorna såg vi dock inte. Det kan kanske bero på högt vattenstånd. Lunchen intog vi på toppen av Lillberget innan vi gick tillbaka. Prognosen för fredagen så riktigt bra ut så vi bestämde oss för att försöka nå toppen nästa dag.
Fredagen bjöd på bättre väder så vi och vi gav oss iväg från fjällstationen vi tjugo över sju på morgonen. I ryggsäckarna hade vi förstärkningsplagg i form av tröjor, dunjackor, mössor, handskar och regnkläder samt extra strumpor och sandaler. Vi hade även med oss lunch och fika för flera stopp.

Det var en strid ström av människor som gav sig iväg på morgonen. Vid den första bäcken funderade jag på om vi skulle ta av oss kängorna och vada över med sandaler på fötterna. Men vi hittade stenar i bäcken som vi kunde kliva på och på så vis ta oss över med fortsatt torra fötter. Efter ytterligare några km kom vi fram till Kitteldalen där vi fick vada över Kittelbäcken. Även här klarade vi oss från att ta av oss kängorna. Efter kittelsjön så bär det av brant uppför och innan vi nådde toppen på Vierramvare så tog vi en fika paus. Härifrån slog vi följe med två par ifrån Orsa. Även äldre man, en smålänning, som gått efter oss hela vägen rastade här. Han var klädd i jeans, flanellskorta och gympaskor. Med sig hade han en burk 7-up och ett kexpaket. Jag trodde hela tiden att han skulle ge upp och vända, men han hängde på.

Någonstans här sa Ellen att landskapet såg ut som det gjorde i The Hobit. Jag förstår vad hon menar, det är verkligen storslaget.

När vi kom upp till krönet på Vierramvare så såg vi hundratals små stenrösen som vandrare hade gjort. Härifrån, på 1711 meter, så bar det av cirka tvåhundra meter ner i Kaffedalen. Det kändes lite jobbigt att ”förlora” tvåhundra höjdmeter. Men på andrasidan så såg det ut att vara en tydlig stig i stenskovlet. Nere i Kaffedalen fyllde vi på våra vattenflaskor. Dock hittade vi inte stigen som vi såg från andrasidan dalen. Och dessutom så såg det ut som att det var en stig på andra sidan dalen där vi nyss hade gått… Efter ytterligare en tid nådde vi toppstugorna där vi tog ytterligare en fika paus. Även här stannade smålänningen en bit ifrån oss och nu fiskade han även upp en flaska Mer.

Härifrån är det bara en km kvar till toppen och jag kunde konstatera med förvåning att glaciären hade krympt rejält. Även toppen har minskat från 2104 möh till 2100 möh på två år. Om glaciären fortsätter att krympa i samma takt så kommer Nordtoppen vara Sveriges högsta punkt inom något år eller två.

Väl framme vid glaciären tog vi på stegjärn och gick upp den sista biten till toppen. När man kommer över krönet och ser toppen, som är stor som ett köksbord, så blir man tagen av utsikten och ryggåsen över till Nordtoppen.

På toppen var Ellens leende större än glaciären. J Hon strålade av lycka och stolthet. Det var ingen trängsel på toppen så vi kunde i lugn o ro ta några fotografier. Hon gick till och med upp flera gånger för att hjälpa andra med att fotografera dem. Våra vänner från Orsa hade tagit med sig två små flaskor champagne som vi drack efter att vi alla varit uppe på toppen. Här lovade jag Ellen en Coca-Cola i fjällstationens bar när vi kom tillbaka och vi andra bestämde att vi skulle fira med en öl i baren.

 

Vi tog oss tillbaka samma väg som vi hade vandrat hit. Åter vid toppstugorna åt vi vår medhavda lunch som bestod av frystorkad mat med varmt vatten från termosar. Här konstaterade Ellen att Sveriges högst belägna utedass fanns är beläget här.

När vi passerat kaffedalen och kom upp på Vierramvare igen så började dimma och moln komma in över oss. Men dessa försvann snart igen. Vi hörde dock flera som hade fått vända innan de kom till toppen på grund av vädret.

Intill den sista branten ner mot Kittelsjön låg det fortfarande en massa snö. Så här tog jag och Ellen på oss regnbyxorna och åkte ner på våra rumpor.

Vid halvtiotiden var vi tillbaka vid fjällstationen och kunde efter en snabbdusch konstatera att baren redan hade stängt. Men som tur var så hade restaurangen öppet, sällan har en Sleepy Bulldog smakat så bra.

Under lördagen tog vi det lugnt och hängde i fjällstationens allrum samt gick en promenad ner över Elsas bro. När vi följt bäcken en liten bit västerut så såg vi flera stora jättegrytor. På hemvägen så ”klättrade” Ellen upp och la sig i en liten fjällbjörk …ja, de är ju lite lägre än björkarna i de södra delarna av landet.

 På söndagen gick vi till isgrottan som ligger i närheten av Tarfala. De guidade turer hit är en av få turer eller kurser som barn kan följa med på. Kanske var det detta som lurade mig till att gå hit själv med Ellen. Grottan är förvisso spektakulär, som en stor tunnel som går under glaciären Pallins halvjökel. Jag uppskattar att den är drygt hundra meter lång, sju till tio meter bred och tre till fem meter hög. Solen hade lyst hela dagen ända tills vi kom fram till grottan då gick den i moln. Tyvärr medförde det att vi inte fick det där speciella ljuset som annars blir när solen skiner in på isen i grottan. Vi gick bara några meter in i grottan. Det var i och för sig häftigt men jag skulle inte gå hit igen. Anledningen är att det är riktigt brant upp till ingången. Vi hade stegjärn med oss vilket är ett måste om man ska gå hit.

Någon km innan vi var tillbaka vid fjällstationen vrickade jag foten. Först kändes det okej men när vi var tillbaka på fjällstationen började det göra mer ont i vristen. Så efter att vi lindat foten gick vi och bokade plats i helikopter till Nikkaluokta morgonen efter. Nu hade jag redan lovat Ellen att vi skulle åka helikopter tillbaka men hon tyckte att det kändes bra att vi fick en riktig anledning att ta flyga 7 minuter istället för att gå till fots i 7 timmar. J

På måndagsmorgonen hade jag inte bara ont i vristen jag var även risig i magen så det kändes rätt skönt att slippa en halv dags vandring.

Även om jag varit i detta storslagna område tidigare så var det jättekul att få komma hit med min dotter. Jag tror att hon var både glad och stolt över att ha varit här, sett det fantastiska landskapet och tagit sig till toppen av Sverige. Även jag, som pappa, är glad och stolt över henne. Inte en enda gång klagade hon eller tyckte att det var tråkigt eller jobbigt.