P-Floyd

Om någon säger coverband till mig så tänker jag på halvtaskiga uppträdande på afterskin i fjällen, där några glada amatörer, som med mer eller mindre framgång, sprutar ur sig en massa hits från Creedence med flera. Nu vet jag iofs inte om man kan kalla P-Floyd för ett coverband, men om man nu gör det så tar dom fenomenet coverband till nya en ny dimension.

I gårkväll gick jag för förstagången på en konsert utan att veta namnet på en enda av artisterna på scenen. Har tidigare bara hört talas om Dalabandet, P-Floyd, som kanske är mest kända för sina framträdande på Dalhalla och i Skog och naturligtvis för sina Pink Floyd tolkningar. Att se dem från femte rad i en liten sal som Västerås konserthus var riktigt häftigt. Jag kom aldrig iväg och såg Pink Floyd någon gång men de lär alltid ha haft bra ljud och ljus på sina konserter vilket även detta gäng hade. Det var en imponerande konsert av ett riktigt tajt band med en väldigt bra sångare.
Som grupp så existerar ju inte längre Pink Floyd men om man nu ändå vill uppleva en konsert med dem så tror jag att detta kommer väldigt nära originalet. Det här gav absolut mersmak så jag får nog försöka skaffa en biljett till Rodger Waters ”The Wall” i vår, det har ju gått 26 år sedan jag var på Hovet och såg han senast…