Kebnekaise 2012-07-07—2012-07-13

Förra sommaren bestämde sig jag och Johan för att i år vandra vid Kebnekaise. Att vi nästan ett år i förväg började planerandet borde inneburit att vi skulle varit väl förberedda.  Men vi hade nog inte riktigt förstått skillnaden mellan att fjällvandra och bestiga Kebs sydtopp.

Efter att ha tagit flyget till Kiruna och sedan bussen till Nikkaluokta tog vi, i godan ro, en laxmacka på turistanläggningen. Sedan insåg vi att turlistan för båten som vi tänkt åka med över Ladtjojaure var synkad med bussen från Kiruna. Så i all hast slängde vi på oss våra allt för tunga ryggsäckar och började ta oss upp i Vistasdalen.

Båtresan över Ladtjojaure

Trötta, ledbrutna och genomsvettiga kom vi fram precis för att få de två sista platserna på båten. De sista åtta kilometrarna till Kebnekaise Fjällstation blev väldigt tunga och jag lovade mig själv en ny ryggsäck till nästa fjällvandring. Min nuvarande rygga funkar med en lättare packning men med så här tung packning får jag allt för mycket tyngd på axlarna.
Väl framme slog vi upp tältet och gick sedan för att se vad fjällstationen hade att erbjuda.

Tältplatsen nära fjällstationen med Tuolpagorni i bakgrunden

På söndagen tog vi det lugnt och vandrade upp mot Kitteldalen där vi bara njöt av den vackra utsikten. Av alla vackra fjäll var det Tuolpagorni som gjorde störst intryck på mig. Med sin vackra snöklädda kittel som ser ut som en krater så är den väldigt vacker. Johan berättade att han hört att just Kebnekaise betyder kittelfjäll och att det blev en förväxling med just Tuolpagorni när detta skulle namnges på kartan.

Ryggläge i solen

Det måste vara en idiot som har hittat på uttrycket: morgonstund har guld i munnen. Men på måndagsmorgonen gick vi i alla fall upp tidigt för att försöka vandra den västra leden upp till sydtoppen. Efter en rejäl frukost bestående av havregrynsgröt, mackor och kaffe så började vi vandra upp i Kitteldalen. I de små ryggsäckarna hade vi med oss förstärkningsplagg, bars, termosar med varmt vatten och två påsar med frystorkat. Dricksvatten fyllde vi i fjällbäckarna på lägre höjd. När vi vandrat i drygt tre timmar och passerat Kittelsjön, gått upp en bit på den Västra leden kom dimman insmygandes över kammen. Med tanke på dimman och vår knappa fjällerfarenhet bestämde vi oss, en bit före kaffedalen, för att vända tillbaka mot fjällstationen. Ganska snart visade det sig dock att dimman lättade men då hade vi redan bestämt oss och gått ett bra stycke tillbaka.


Johan fyller på vatten i en fjällbäck

Stenskravlet mot snön




Dimman kom insmygandes över kammen

Jag hade dock inte gett upp hoppet om att få bestiga sydtoppen, så jag gick och anmälde mig till en guidad tur till sydtoppen via den östra leden. Den östra leden är till skillnad mot den västra leden både en vandrings- och klättringsled. Då leden går över en glaciär och även innehåller klättermoment så kräver den stor erfarenhet eller att man har guide med sig. I den turen som jag tog ingick, förutom guider även ryggsäck, hjälm, stegjärn och klättersele med två cowtails.
Klockan halvåtta på tisdagsmorgonen var vi ett gäng på sexton förväntansfulla topptursturister och tre guider som gav oss iväg från fjällstationen.  Turen gick i ganska högt tempo där man vandrar i 25 minuter och vilar i 5 minuter. Vid två tillfällen tog vi lite längre pauser då det gavs tid att äta något. De flesta hade med sig mackor som det åt vid de två lunchbreaken medan jag själv hade jag med en termos med varmt vatten och en påse frystorkat som jag åt. Under den första delen, som var ganska brant, förbi Jökelbäcken kunde man fylla på vatten.  Vi började följa Jökelbäcken och passerar Björlingsglaciär. Över glaciären gick vi efter varandra på ett led med en hästlängds avstånd (som min dotter skulle sagt). Det lär finnas sprickor i glaciären, men som tur var så såg vi aldrig dem.  Efter Björlingsglaciär åkte stegjärnen på. Nu var det dags för traversering och lite klättring. Även om höjdpunkten på turen är att få stå på Sveriges tak 2104 m.ö.h uppe på sydtoppen så var detta dagens roligaste moment. Att krokafast cowtailsen och gå fram efter bergväggen och se sig om var en härlig känsla. Jag kände mig nästan som en riktig bergsklättrare. Väl uppe ovanför kanten, nästan vid toppstugan, så var utsikten bedårande. Det kan inte vara många dagar per år som utsikten är så fantastisk som den var denna dag. Den sista biten upp till själva toppen gick av bara farten. En av guiderna hade gått före och spänt upp en säkerhetslina på toppen, vilket kändes skönt. Med den fina sikt som var så såg man stupen på båda sidor om kammen och det var inte svårt att förstå vad ett snesteg skulle innebära här. Det låter kanske löjligt men att stå på Sveriges högsta punkt och se sig omkring gav nästan euforisk känsla. Efter att alla varit uppe på toppen så samlades vi åter vid platån nedanför toppstugan för att börja klättra tillbaka. På tillbaka vägen gick vi en något ostligare och drog på oss regnbyxor för att kunna åka nedför snöbranterna på rumporna, kul. Från fjällstationen till toppen och tillbaka igen tog ungefär tio timmar. Det var bitvis ganska jobbigt men oerhört kul och jag kan varmt rekommendera den guidade östra leden.

Björlingsglaciär

Traversering efter bergskanten

Fikapaus nedanför toppstugan

Jag 2104 m.ö.h :-)

Påväg ner igen

känner mig nästan som en riktig bergsklättrare...

Härlig utsikt

Renar som kom nedanför sydtoppen

På onsdagen gick jag en tur nere i dalgången Ladtjovagge. Från fjällstationen gick stigen ner i dalen och över Elsasbro. Sedan följde jag fjällbäcken i västlig riktning. Nere i dalen ligger en massa klippblock som antagligen har rasat ner från fjällväggen. Här finns också en massa häxkittlar i jokken som bildats av stenar som urholkat berget genom årtusenden. Efter att ha stannat och fotograferat en stund kom Kenneth och Johanna, som var med på gårdagens topptur, ikapp mig. De hade planerat att ta sig tillbaka via en bro längre fram och gå tillbaka på norra sidan om Jokken. Men efter ett tag, när vi inte kunde se bron, fick vi ta fram kartan och titta. Det visade sig dock att bron var bortspolad så vi fick tillslut vända tillbaka och gå samma väg tillbaka.

På Elsasbro (eller lite väster om) med Tuolpagorni i bakgrunden

På kvällen tog vi en dusch och bastu på fjällstationen samt bokade resan till Nikkaluokta. Här hade jag även tänkt raka mig, men av det blev det inget. För när jag skulle dra av skavsårstejpen från ena foten så lutade jag mig mot en tunna full av pantburkar och hörde ett klirrande. Det var rakbladet som hade ramlat ner i hålet till tunnan. Naturligtvis var tunnan full av burkar så jag insåg att det inte skulle vara någon idé att försöka hitta rakbladet. Rena och fräscha, dock orakade, intog vi en trerätters middag på fjällstationens restaurang, mumsigt.
På torsdagen gick vi till Silverfallet som ligger sydväst om Tuolpagorni. Vädret var fortfarande okej men det såg ut som om det skulle bli regn på eftermiddagen. Vi skyndade oss för att hinna upp till fallet och en bit tillbaka innan regnet kom. Vattenfallet är ganska maffigt och det skulle varit kul att klättrat upp till sjön ovanför men det får vänta till en annan gång. Lunchen intogs, lagom till regnet kom, i skydd av några klippblock.

Tuolpagorni nästan dolt i dimman

Silverfallet i bakgrunden

På fredagsmorgon gick vi upp tidigt, rev tältet och packade våra grejer. Av alla de vackra kulliser vi sett under veckan syntes nu inget. Dimman låg tät över dalen och vi funderade på om det verkligen skulle gå att flyga helikopter idag. Men efter några timmar så kom helikoptern och körde oss ner till Nikkaluokta. Härifrån fick vi skjuts till Kiruna av ett par från Eskilstuna som hade tagit bilen ända upp hit.
Att se hur vädret hela tiden förändrades var väldigt farsinerande. Moln och dimma kunde svepa in och dölja fjällen på nolltid för att sedan blåsa bort lika fort som de kom.