Lussekajaker

När jag för sju …eller var det åtta? år sedan blev turledare för Havspaddlarnas adventstur ville jag sätta en egen prägel på turen och bjuda på något extra utöver den traditionella ofarliga glöggen och papparkakorna. Jag tog då moster Ruts bullrecept och tillsatte saffran, formade bullarna som kajaker och kallade dem för lussekajaker. Jag ska inte överdriva och säga att det blev en succé men de blev i alla fall väldigt populära. Och när de några år senare fick sällskap av Daniels pepparkakspaddlar så kändes konceptet komplett.

 

Deg:
1 g (2 paket) saffran
150 g smör
6 dl vetemjöl
½ kaffekopp (0,75 dl) mjölk
50 g jäst
2 msk socker
2 ägg

Fyllning:
150-200 g mandelmassa
100 g smör
Florsocker
Garnering:
1 ägg
russin
Mandlar

Stöt saffran riktigt fint med lite socker i en mortel. Häll lite av mjölken i morteln och blanda det sedan med resten av mjölken.
Blanda 2 msk socker med 50 g jäst i en kopp. När jästen har löst sig blandas den med degspadet (saffransmjölken) med 150 g smör, 6 dl vetemjöl och 2 ägg i en bunke.
Arbeta ihop till en smidig deg och låten sedan jäsa under en handduk i 2 timmar.

Dela degen i 2 delar och kavla sedan ut dem till två avlånga rektanglar.
Bred på smöret och riv sedan mandelmassan över de utkavlade degarna. Avsluta med att strö över lite florsocker.
Rulla ihop degarna från långsidorna och skär i avlånga längder. Tryck ihop ändarna på längderna så att de formar sig till små kajaker. Se till att ändarna blir riktigt täta så att inte fyllningen rinner ut när de gräddas.
Pensla kajakerna med ett uppvispat ägg och garnera med två russin som packluckor och en mandel som sittbrunn.
Grädda mitt i ugnen på 225 grader i 7-8 minuter.

Kebnekaise 2014-07-16 --- 2014-07-21

För två år sedan när jag besteg Kebnekaise via den östraleden var det en man med sin vuxna dotter i gruppen. Jag tänkte då att jag också skulle ta med mig min dotter upp till toppen en dag. Så i julas bestämde vi oss för att försöka nå Sydtoppen, som är Sveriges högsta punk, denna sommar. Jag förmanade Ellen att det skulle bli tufft och att hon skulle behöva träna innan vi skulle åka dit. Nu är hon ju i och för sig inte direkt otränad då hon rider sina hästar cirka två timmar varje dag men ändå. Men lite orolig blev hon nog för på annandagen, när vi firat hennes trettonde födelsedag och jag hade lagat mat hela dagen och efter att jag diskat färdigt vid åttatiden på kvällen, så sa hon ”ska vi ut och springa nu då”. Ja, hur trött jag än var så var det bara att dra på sig löparkläderna och sticka ut i spåret.
Min tanke var att vi skulle gå en guidad tur upp till toppen via den östra leden, precis som jag gjorde 2012. Dock visade det sig att åldersgränsen för nästan alla aktiviteter var 16 år. Så vi fick ändra planerna och bestämde oss för att själva ta den västra leden till Sydtoppen.
På tisdagsmorgonen tog vi flyget upp till Kiruna. Härifrån hade vi tänkt ta bussen in till in Kiruna och sedan vidare till Nikkaluokta. Men på flygplatsen stod en taxichaufför med en liten skylt att han körde till Nikkaluokta. Det visade sig bli billigare än att åka buss och vi kom fram många timmar tidigare.

Väl urstigna ur taxin började vi tejpa fötterna, sen var det bara att börja vandra. Vi hann inte ens ut på stigen innan det började regna men det gav snart med sig. Efter ca 5 km kom vi fram till Laddjujavri där vi åt en renburgare innan vi tog båten några km. Vi fortsatte sedan vår vandring mot Kebnekaises fjällstation. Väl framme vid sextiden, så checkade vi in i ett dubbelrum.
På onsdagmorgon vaknade vi av åska och regn. Då kändes det skönt att vi inte sov i tält. Vi höll oss inne på fjällstationen hela dagen och bara tog det lugnt med kortspel och bokläsning.

Vädret på torsdagen var växlande så vi packade lite mat och regnkläder i min ryggsäck och gav oss ut på en liten vandring väster om fjällstationen. Vi började med att följa den västra leden mot Kebnekaise men ganska snart vek vi av på en sydligare stig som gick ner till jättegrytorna vid Ladtjojåhka. Några riktigt stora grytorna såg vi dock inte. Det kan kanske bero på högt vattenstånd. Lunchen intog vi på toppen av Lillberget innan vi gick tillbaka. Prognosen för fredagen så riktigt bra ut så vi bestämde oss för att försöka nå toppen nästa dag.
Fredagen bjöd på bättre väder så vi och vi gav oss iväg från fjällstationen vi tjugo över sju på morgonen. I ryggsäckarna hade vi förstärkningsplagg i form av tröjor, dunjackor, mössor, handskar och regnkläder samt extra strumpor och sandaler. Vi hade även med oss lunch och fika för flera stopp.

Det var en strid ström av människor som gav sig iväg på morgonen. Vid den första bäcken funderade jag på om vi skulle ta av oss kängorna och vada över med sandaler på fötterna. Men vi hittade stenar i bäcken som vi kunde kliva på och på så vis ta oss över med fortsatt torra fötter. Efter ytterligare några km kom vi fram till Kitteldalen där vi fick vada över Kittelbäcken. Även här klarade vi oss från att ta av oss kängorna. Efter kittelsjön så bär det av brant uppför och innan vi nådde toppen på Vierramvare så tog vi en fika paus. Härifrån slog vi följe med två par ifrån Orsa. Även äldre man, en smålänning, som gått efter oss hela vägen rastade här. Han var klädd i jeans, flanellskorta och gympaskor. Med sig hade han en burk 7-up och ett kexpaket. Jag trodde hela tiden att han skulle ge upp och vända, men han hängde på.

Någonstans här sa Ellen att landskapet såg ut som det gjorde i The Hobit. Jag förstår vad hon menar, det är verkligen storslaget.

När vi kom upp till krönet på Vierramvare så såg vi hundratals små stenrösen som vandrare hade gjort. Härifrån, på 1711 meter, så bar det av cirka tvåhundra meter ner i Kaffedalen. Det kändes lite jobbigt att ”förlora” tvåhundra höjdmeter. Men på andrasidan så såg det ut att vara en tydlig stig i stenskovlet. Nere i Kaffedalen fyllde vi på våra vattenflaskor. Dock hittade vi inte stigen som vi såg från andrasidan dalen. Och dessutom så såg det ut som att det var en stig på andra sidan dalen där vi nyss hade gått… Efter ytterligare en tid nådde vi toppstugorna där vi tog ytterligare en fika paus. Även här stannade smålänningen en bit ifrån oss och nu fiskade han även upp en flaska Mer.

Härifrån är det bara en km kvar till toppen och jag kunde konstatera med förvåning att glaciären hade krympt rejält. Även toppen har minskat från 2104 möh till 2100 möh på två år. Om glaciären fortsätter att krympa i samma takt så kommer Nordtoppen vara Sveriges högsta punkt inom något år eller två.

Väl framme vid glaciären tog vi på stegjärn och gick upp den sista biten till toppen. När man kommer över krönet och ser toppen, som är stor som ett köksbord, så blir man tagen av utsikten och ryggåsen över till Nordtoppen.

På toppen var Ellens leende större än glaciären. J Hon strålade av lycka och stolthet. Det var ingen trängsel på toppen så vi kunde i lugn o ro ta några fotografier. Hon gick till och med upp flera gånger för att hjälpa andra med att fotografera dem. Våra vänner från Orsa hade tagit med sig två små flaskor champagne som vi drack efter att vi alla varit uppe på toppen. Här lovade jag Ellen en Coca-Cola i fjällstationens bar när vi kom tillbaka och vi andra bestämde att vi skulle fira med en öl i baren.

 

Vi tog oss tillbaka samma väg som vi hade vandrat hit. Åter vid toppstugorna åt vi vår medhavda lunch som bestod av frystorkad mat med varmt vatten från termosar. Här konstaterade Ellen att Sveriges högst belägna utedass fanns är beläget här.

När vi passerat kaffedalen och kom upp på Vierramvare igen så började dimma och moln komma in över oss. Men dessa försvann snart igen. Vi hörde dock flera som hade fått vända innan de kom till toppen på grund av vädret.

Intill den sista branten ner mot Kittelsjön låg det fortfarande en massa snö. Så här tog jag och Ellen på oss regnbyxorna och åkte ner på våra rumpor.

Vid halvtiotiden var vi tillbaka vid fjällstationen och kunde efter en snabbdusch konstatera att baren redan hade stängt. Men som tur var så hade restaurangen öppet, sällan har en Sleepy Bulldog smakat så bra.

Under lördagen tog vi det lugnt och hängde i fjällstationens allrum samt gick en promenad ner över Elsas bro. När vi följt bäcken en liten bit västerut så såg vi flera stora jättegrytor. På hemvägen så ”klättrade” Ellen upp och la sig i en liten fjällbjörk …ja, de är ju lite lägre än björkarna i de södra delarna av landet.

 På söndagen gick vi till isgrottan som ligger i närheten av Tarfala. De guidade turer hit är en av få turer eller kurser som barn kan följa med på. Kanske var det detta som lurade mig till att gå hit själv med Ellen. Grottan är förvisso spektakulär, som en stor tunnel som går under glaciären Pallins halvjökel. Jag uppskattar att den är drygt hundra meter lång, sju till tio meter bred och tre till fem meter hög. Solen hade lyst hela dagen ända tills vi kom fram till grottan då gick den i moln. Tyvärr medförde det att vi inte fick det där speciella ljuset som annars blir när solen skiner in på isen i grottan. Vi gick bara några meter in i grottan. Det var i och för sig häftigt men jag skulle inte gå hit igen. Anledningen är att det är riktigt brant upp till ingången. Vi hade stegjärn med oss vilket är ett måste om man ska gå hit.

Någon km innan vi var tillbaka vid fjällstationen vrickade jag foten. Först kändes det okej men när vi var tillbaka på fjällstationen började det göra mer ont i vristen. Så efter att vi lindat foten gick vi och bokade plats i helikopter till Nikkaluokta morgonen efter. Nu hade jag redan lovat Ellen att vi skulle åka helikopter tillbaka men hon tyckte att det kändes bra att vi fick en riktig anledning att ta flyga 7 minuter istället för att gå till fots i 7 timmar. J

På måndagsmorgonen hade jag inte bara ont i vristen jag var även risig i magen så det kändes rätt skönt att slippa en halv dags vandring.

Även om jag varit i detta storslagna område tidigare så var det jättekul att få komma hit med min dotter. Jag tror att hon var både glad och stolt över att ha varit här, sett det fantastiska landskapet och tagit sig till toppen av Sverige. Även jag, som pappa, är glad och stolt över henne. Inte en enda gång klagade hon eller tyckte att det var tråkigt eller jobbigt.

Djurö nationalpark, en pärla i Vänern

Under Kristi Flygarhelgen så ledde jag och Emma en paddeltur i Vänern för Havspaddlarna. Tanken var att vi skulle starta i Sjötorp och paddla ut till Djurö nationalpark. Tidigare i veckan så hade det varit regn och kuling i området. Så med lite tillförsikt följde jag prognoserna som bara blev bättre och bättre ju närmare helgen vi kom. När vi väl kom ner till Sjötorp så sken solen dock låg lite nordliga vindar kvar som gav lite gropig sjö, så efter en kaffe och lite Klings glass så beslöt vi oss för att starta vid Laxhall på Torsö istället.

När kajakerna var avlastade och packade så paddlade vi över sundet till Brommö och rundade Smörhättans fyr på dess södra spets. En något sen lunch intogs vid den lilla sandstanden vid Rukehamn. Efter lunchen paddlade vi vidare upp i naturreservatet mellan Hovden och Brommö. Rammholmarna rundades innan vi tillslut landade för kvällen på Trollös nordvästra spets.

På fredagsmorgonen vaknade vi tidigt och gjorde oss redo för överfarten till Djurö nationalpark. Vinden hade nu mojnat och prognosen lovade ännu lugnare väder. Efter cirka två timmars paddling nådde vi fram till Nyviksholmen. Bakom denna ö på Djurös sydligaste klippor intogs lunchen.

Då det så här års råder fågelskydd på många av öarna i nationalparken snirklade vi oss fram runt Tribergs ö, Långön och dygdelösa, som inte omfattas av fågelskyddet, innan slog upp tälten på Djurös norra sida. Efter den obligatoriska ankar-whiskyn badade vi i det klara men kalla Vänervattnet.

Lördagen bjöd på, om möjligt, ännu finare väder än vad fredagen hade gjort. Fyren på Noludden rundades och vi paddlade ner mot Timmerholmarna innan vi började överfaten tillbaka mot Brommö. Det kavlugna vattnet och den tryckande hettan gjorde att det kändes som lugnet före stormen, men det fantastiskt fina vädret bara fortsatte. Framme vid Stenbeckarviken på norra Brommö åt vi lunch på klipporna vid Stora vite sand, som jag minns från min barndom. Överfarten i solen hade tagit hårt på oss så efter lunchen låg vi kvar på klipporna och vilade en stund innan vi paddlade vidare.

Vi tog oss tillbaka till Trollö där vi intog några fina klippor i närheten av dem vi sov på några nätter tidigare. Efter ankar-wirren och tältresning badade vi, och nu började faktiskt vattnet bli riktigt varmt. Nåja det var i alla fall inte så himla kallt som ute på Djurö. Då detta var sista kvällen så försökte vi tömma förrådet på mat och dryck, dock utan att lyckas. Proppmätta kunde vi se solen gå ner över Vänern innan vi gick och la oss i den ljusa sommarnatten. Måste erkänna att jag fortfarande funderar på varför jag hade tagit med en pannlampa och en tältlampa ut på en tur i början av juni… Ja, ja, man vet aldrig, jag hade även med paddeljacka och regnkläde och yllehandskar. Men yllehandskarna fick jag faktiskt nytta av på söndagen. Trotts att jag smort in mig med solskydd så hade jag bränt mig på händerna så det var bara att paddla med dem på mig.

Söndagen, liksom de andra dagarna, bjöd på strålande solsken. Vi bestämde oss för att äta lunch på restaurangen vid Laxhall innan vi tog bilarna hemåt. På väg tillbaka till Laxhall passerade vi bland annat Lindökroken där vi såg ett antal båtar ligga. Förutom dessa så såg vi knappt några båtar under hela helgen.

Det blev en härlig och rolig tur med ett härligt och roligt gäng. Vi paddlade, skrattade, åt, drack och hade det bra.

Att paddla tillsammans med Kjell, ibland dessa öar med ett sådant rikt fågelliv, är som att ha en levande fågelbok med sig. Vad vi än såg eller hörde så kunde han tala om vad det var. Eller ibland rätta oss, som när någon trodde att en korp var en havsörn. J Vi fick se många olika fåglar, och även veta vad det var för arter. Bland annat så såg vi en havsörn som rollade när några fiskgjusar attackerade den. Andra fåglar som vi fick se var små- och storskrakar, strandskator, lommar, strandsnäppor och säkert många andra arter som jag inte minns nu.

Vi som paddlade var Emma, Kjell, Erik, Marie och jag.

Årets första och kanske säsongens sista kajaktur

Efter adventspaddlingen frågade Erik om vi skulle göra en helgpaddling i början av januari. Och det ville jag naturligtvis göra. Frågan var bara när, första veckan skulle jag till Idre med några vänner och andra veckan skulle jag och Ellen till Sälen. Så efter en massa skidåkning var det bara att åka hem och packa om för lite paddling.

Som så många gånger förr så bar det av till Stendörren. Hit är det inte så långt, det är lätt tillgängligt, går alltid att hitta lä oavsett vind och sen tycker jag att det är väldigt fint här. Vi gav oss av tidigt på lördagsmorgonenen för att kunna sjösätta tidigt på förmiddagen vid Naturum. Väderprognosen för helgen var -3 till -9 grader och nästan samma siffror för den nordliga vindstyrkan. På lördagen var det inte så kallt och det föll en del snö medan söndagen bjöd på betydligt kallare väder.

Foto: Erik Gunnarsson

Foto: Erik Gunnarsson

Vi paddlade under hängbron, förbi Naturum och söderut mot Djurskärshällarna där vi åt lunch. Lunchen bestod av köttsoppa som Erik hade förberett på morgonen. Efter detta paddlade vi norrut och snirklade runt bland öarna sydost om Krampö.

Innan det blev allt för mörkt så bestämde vi oss för att hitta en tältplats i lä från den nordliga vinden. Vi valde ön öster om Klovskär som har en sydlig vik med en berghäll som skyddade mot vinden. När vi rest tältet så gjorde vi upp en eld där vi satt och ljög hela kvällen. Erik hade med sig torkat kött, pasta carbonara samt en tiramisu till efterrätt. Själv hade jag med mig öl, vin och whisky, så det gick ingen nöd på oss.

Foto: Erik Gunnarsson

Under natten kröp temperaturen ner ytterligare några grader men inne i tältet märkte vi inte av det. På morgonen var dock vattnet i dunkarna fruset. Till nästa gång ska jag komma ihåg att ställa vattendunken uppochner. Nåja, det gick i alla fall att få ur en del vatten till kaffe.

Att ta av sig dunjackan och krypa i torrdräkten var inte så kallt som jag trodde att det skulle vara. Men innan jag satte mig i kajaken så såg jag till att få upp värmen i kroppen genom lite hopp och skutt.

När vi kom tillbaka till viken där vi startade igår så hade det frusit. Ett par killar som skulle dyka sa att det inte gick att komma in där. De hade kastat sten på isen som höll. Men skam den som ger sig så lätt. Vi tog fart in i isen och försökte bryta oss genom isen. Erik försökte i mitten och jag utefter ena kanten. Om det beror på att jag är tyngre än Erik eller om isen var tunnare utmed kanten vet jag inte, men Erik fick ge upp och ta min ränna in till bryggan.

Adventspaddling

I år var det för fjortonde året som Havspaddlarna arrangerade adventsturen. De första åren som turen genomfördes så var det en tur med endast några få paddlare, men under de senaste åren så har det blivit fler och fler deltagare. Möjligen beror det på att fler och fler har införskaffat torrdräkter eller så har ryktet spridit sig om hur trevligt vi alltid har på årets sista tur J. I år var det 17 kanotister som startade och 16 som genomförde turen. Det känns som att det börjar bli svårt att hålla ihop en så stor grupp.


Foto Stefan Humbla

På morgonen var det några minusgrader och isen hade börjat lägga sig mellan bryggorna. En av deltagarna frågade om jag hade en alternativ upptagningsplats av kajakerna ifall isen skulle lagt sig tills vi kom tillbaka. Nu var det lite blåsigt så risken var nog minimal att det skulle frysa på några timmar.

Prognosen för dagen var mulet med vindar på 3-5 m/s och upp till 7 m/s i byarna. Det lät ju riktigt lovande och borde inte medföra några problem att paddla ut till Stora Sandskär, Havspaddlarnas inofficiella klubbholme. Men när jag tittade norr om Björnön så gick det vita gäss och den västliga vinden såg ut att vara något hårdare än prognosen. Från bryggorna, som låg i lä av Björnön, var det svårt att bedöma förhållandena. Om det nu var krabb sjö med brytande vågor så skulle det kännas fel att gå ut till Stora Sandskär. Med tanke på den aktuella vattentemperaturen, att alla inte hade torrdräkt och att jag inte riktigt visste hur erfarna alla deltagarna var så ville jag känna på vågorna innan jag bestämde vart vi skulle paddla.

Efter en kort genomgång så paddlade vi ut till Björnöns norra sida. Men efter ett par hundra meters paddling så var det en av deltagarna som vände, skäddan hade frusit fast och han kände sig inte komfortabel med situationen. Även min skädda hade frusit fast, dock tinade den efter en liten stund. När vi kom ut en bit så tyckte jag inte att det var någon större fara med vågorna så vi paddlade ner till Stora Sandskär via Almö-Lindös östra sida där vi fick lä.

Väl framme så tände vi en brasa av Stefans medhavda björkved. Det är märkligt att en liten eld kan göra så mycket för stämningen. Antar att elden ger oss någon form av trygghet som vi har inom oss från tidernas begynnelse.

Foto Stefan Humbla

Efter att vi ätit mat så fikades på Daniels pepparkakspaddlar och glögg samt mina lussekajaker. Innan vi återvände så skrev vi i den nya loggboken, den gamla som var fullskriven tog jag med hem.

När vi skulle paddla tillbaka så hade det nästan mojnat helt så vi paddlade på Almö-Lindös västra sida.
Vädret som till en början hade varit lite grått och blåsigt blev bättre och bättre ju längre dagen gick och till slut fick vi till och med lite solsken.

Foto Stefan Humbla